Där ligger du, du vackra hjärta.

Mjukt inbäddad, vid sidan av vägen.

Du är en symbol som hela världen förstår.

Du står för kärlek, omsorg och empati.

Du är dom förälskades största symbol.

Jag ger mitt, till dej min kära.

Ditt skratt har klingat ut, jag är ensam.

Du har lämnat ett avtryck i mej,ett avtryck utav längtan.

Din doft sitter kvar och jag längtar efter dej.

Du är vacker enligt mej och jag vill ha mer.

Du är kärleken.

Kärleken kan resultera i grusade förhoppningar, bränd jord.

Men kärleken till livet och din nästa, kan få tillvaron att spira igen. 

Plantera ett frö i god jord och vårda ömt.

Kärleken blommar upp igen.

Jag är en bärare.

Jag har burit ett tungt ok på mina axlar, tillika ett stort självförakt.

Jag har burit sorg, men även glädje inombords.

Jag har sett så mycket, att hälften vore nog.

Minnen bleknar bort och suddas ut, fragment som är lättare att bära.

Jag bär idag på en framtidstro och glädje, hopp om ett bättre liv.

Mitt ok är lättare, då jag bär på kärlek och omtänksamhet.

Vad som än händer, så bär jag en stark tro på framtiden.

Jag tar en dag i taget.

Med tanke på allt näthat.

Man kan inte älska alla,

men man ska respektera varandra.

För att kunna älska, måste man släppa taget

och ge sej hän i kärlekens rus.

Var inte rädd för mej

och min omtanke.

Vem jag är?

Jag är kärleken.

Dimman lättar och solen bryter igenom

När jag kommit till sans i mitt ego.

Dom diffusa bilderna klarnar och blir skarpa.

Likt ruset som avtar, alla bitar faller på plats.

Jag börjar se alla färger och nyanser som livet ger.

Att ha en förutfattad mening, är som att vara färgblind.

Man uppfattar inte alla färgnyanser som livet ger.

Med skygglapparna på, är det svårt att uppfatta livet.

Livet som pågår hela tiden.

Här och nu.